myyaaa

Efter allt gnäll...

M, J, T

Bestämmer jag mig nu för att uppdatera bloggen. Även fast jag borde läsa till psykologi provet. Så tänk på det ni!!

Nu är helgen redan över och det är måndag :/ huh huh måste jag då säga och börjar nog med erkänna mig väldigt lat på uppdaterings sidan. Jag har inte haft tid, ork eller vilja. Jag vet inte vad jag är ute efter just nu, vad som händer eller vad jag vill. Jag känner inte igen mig själv som på ett sätt känns väldigt spännande men på ett annat mycket jobbigt och jag orkar inte sitta här och rabbla upp allting, utan ger er en uppdatering att läsa på under de nästa kommande tre månaderna.

Så på fredag var jag och jobba först från 12 till 19.30. Det var inga problem, förutom att jag fick ett samtal om dagen och fick veta att festen skulle vara samma kväll. Så när jag sluta åkte jag hem för att duscha och fixa mig. Sen begav jag och miu oss mot kukkola. Fulla och glada var vi under hela kvällen eller? jag, T, J och J höll oss till slutet och sen däckade jag, full som vanligt. 
 
Lördag skulle vi ut igen. M och J väckte mig för att de ville fara till nya köpcentrumet en sväng och jag var säkert fortfarande full, kändes som det iaf. Vi var ute och sen hem, fix och ut med killarna. Var till H en sväng, men med den bakisen jag hade kunde jag inte dricka nå mer. Så jag slutade kvällen med att bara ha druckit 4 öl. Hängde bara på där för skojjs skull och roligt var det tills på natten. En av dom hemskaste kvällarna i mitt liv och kan ej glömma. Don't know what to do.

Söndag var en viktig dag för mig. Det har redan gått 11 år och 10 månader, att dina plågor då var så stora kunde jag inte förstå. När plötsligt en av dom två allra viktigaste personer i mitt liv försvann. Och på söndag, hade min pappa fyllt 50år. Det har redan gått så länge och saknaden är fortfarande lika stor. När du inte är vid min sida, min själ och jag lider. Styrkan, den sitter inne i mig som den gjort under alla dessa år som ett tecken på min oändliga kärlek, längtan efter något, något för långt bort. Med tunga andetag skriker jag och ropar efter dig, sedan tröstar jag mig själv genom att veta att någonstans längs gatan kommer våra vägar att korsas igen. Det spelar ingen roll var eller när, bara jag vet att vi kommer att ses igen. Jag kommer alltid att älska dig.

no niin, de va på tiden... applåder... :P

Dagen jag har väntat på så länge har kommit. :P Haha. Härlig bild.

Miiiaaa kolla min blogg, du är utmanad !! ;)

Du jag bara ryser. Vad fint du skriver. Jag kan omöjligtvis känna er smärta, men jag kan göra ett försök - jag kan försöka förstå. Och jag finns alltid alltid här. Han ser ner på er. Följer vartenda steg ni tar. Han korsar era vägar och visar er saker utan att ni är riktigt medvetna om det. Han finns där. Han finns här.

Puss och kram.